BJURHOLMS LASTBILCENTRAL 40 ÅR 1946 - 1986, EN MINNESSKRIFT.

Hur det började

Att nedteckna en lastbilcentral 40-åriga historik, går knappast att göra utan att man startar med en översikt av åkeribranschens utveckling, före lastbilcentralernas tillkomst.

Redan år 1900 kom den första lastbilen till Sverige. Det var Liljeholmens stearinfabrik som då inköpte en tysk kedjedriven lastbil med mycket blygsam lastförmåga. Utvecklingen gick sedan snabbt men det tog dock ett par årtionden för lastbilen att också få fotfäste i Västerbotten. Skälen var naturliga. Vägnätet som fanns att tillgå i början på 20-talet var av mycket dålig beskaffenhet. Plogning förekom ytterst sparsamt utanför tätorterna.

Häståkerierna hade en klar dominans ända in på trettiotalet. Ända kan man säga att det var i mitten av 1920 som bilismen fick övertaget i Västerbotten och sen vet vi alla att utvecklingen har varit enorm. Allt eftersom vägnätet förbättrades ökade också antalet yrkesmässigt registrerade lastbilar. I motsvarande takt häståkerierna.
Järnvägen var redan på den tiden den allvarligaste konkurrenten om godstransporterna men fick finna sig i att lastbilen tog över allt mer av godset. Detta sågs ej med blida ögon av vissa politiska grupper och 1932 tillsattes en utredning i syfte att bromsa bilismens expansion. Den proposition som så småningom 1936 lades fram fälldes av en enig opinion och en ny utredning tillsattes, och den utredningen resulterade så småningom i 1940-års förordning om yrkesmässig trafik, enligt vilken åkerinäringen kom att utövas fram till 1 juli 1964, med smärre ändringar vid olika tillfällen under den långa tidsepoken.

Bland företrädarna för lastbilstrafiken fortsatte diskussionerna på trettiotalet. Man hade en idé om att antalet "försäljningsställen" för lastbilstransporter skulle minskas från dåvarande ca 10 000 företag till 2 - 3 000. Den som kanske pratade varmast för denna idé var grundaren av Lasttrafikbilägareföreningen i Västernorrland, sedermera chefen för Svenska Lasttrafikbilägareförbundet, Cewe Byström.

De första åren på trettiotalet började man på en mängd håll i landet att sluta sig samman i organisationer, lokalt och länsvis. Den mycket snabbt framväxande industrin i Skellefteåområdet skapade ständigt nya transportbehov. Det blev till slut så många som skaffade si lastbil att förhållandet blev smått kaotiskt.

1931 kallade dåvarande borgmästaren i Skellefteå, Thomas Lundqvist, bilägarna till ett sammanträde och förelade dem att bilda en förening, ett villkor för att de skulle få behålla sina tillstånd. På så sätt bildades Skellefteå Lastbilägareförening. Den utvidgades så småningom till Norra Västerbottens Lasttrafikbilägareförening. Året var 1934. I Umeå fanns vid samma tidpunkt Umeå Åkeriägares Lastbilsförening och liknande lokala föreningar bildades efterhand runt om i länet.

1935 bildades Västerbottens Södra Lasttrafikbilägareförening. De två föreningarna i norra och södra Västerbotten samordnades så småningom efter ett antal år och många turer till det som så småningom 1956 blev Västerbottens Åkeriförening.

Under åren i mitten på trettiotalet var lönsamheten en ständig källa till diskussion och bekymmer. Hur lönsamheten skulle förbättras blev diskussionsämne vid praktiskt taget alla träffar som de nybildade åkeriorganisationerna samlades kring. Målet var prislistor som reglerade ersättningen för transporter gentemot de större befraktarna t ex Vägverket (Vägförvaltningen).

1936 blev ett dramatiskt år ur många synpunkter för åkarna, Ett statligt bensinmonopol var ett hotande spöke för trafikbilägarna. En extra kongress inkallades som skulle ta ställning till motorfordonsförordningen och till 1936-års trafiksakkunnigas yttrande över 1932-års trafikutredning.

Ett annat bekymmer var den maxlastbegränsning som Länsstyrelsen i en kungörelse av den 1 november 1935 utfärdat. Den högsta tillåtna lastförmågan för de yrkesmässiga bilarna sattes till 2 500 kg. Detta väckte starka protester från åkarna som tyckte sig bli konkurrensmässigt missgynnade gentemot de privata trafiken.

Så småningom orderkontor - lastbilcentraler

Åkerinäringen dominerades på trettiotalet av enbilsåkerier. Hela 80 % var en eller tvåbilsåkerier. Mängden försäljningsställen för transporter var alltså stort. Transportförsäljningen fick därmed en ganska underordnad roll till förmån för själva bilkörandet. Detta var naturligtvis inte bra varken för åkare eller kund.

Svenska Lasttrafikbilägareförbundet hade allt sedan sitt bildande sett som ett av sina huvudmål att försöka samordna åkare till större enheter och på så sätt minska antalet försäljningsställen. Åkerinäringen skulle därigenom bli rationellare och bli ekonomiskt sundare. Genom samverkan skulle man kunna skaffa de försäljnings- och andra kompetenser som erfordrades för att effektivisera näringen.

Möjlighet till rationalisering av bilparken, anskaffa kompletteringsmaskiner, göra kollektiva inköp av förnödenheter och försäkringar, bättre kreditmöjligheter m m skulle skapas.

Man skulle vidare kunna utnyttja fordonsparken rationellare och på så sätt ge lägre taxor till transportköparna samtidigt som lönsamheten för den enskilde åkaren skulle förbättras.

Det var dock trögt före för de nya idéerna från början, men man enades dock under 1938 om att försöka samla åkarna i lastbilcentraler. Genom dessa lastbilcentraler skulle försäljningen effektiviseras och samtidigt skulle orderkontoret eller lastbilcentralen ombesörja all fakturering.

Kriget kom emellertid i vägen och arbetet med att skapa lastbilcentralerna blev förskjutet. Sägas ska också att intresset hos många åkare var ganska ljumt. I lastbilcentralen fick man ju inte agera på egen hand som man varit van. I stället skulle man underordna sig ett kollektiv. För många var detta svårt att förlika sig med.

När inte åkarna på egen hand lyckades genomföra sina organisationsplaner blev det till slut myndigheterna som grep in.

De första krigsåren blev besvärliga för åkaren med ransonering av bränsle och gummi. De administrativa problemen med att förse branschen med dessa förnödenheter blev också det som till slut fick myndigheterna att agera i lastbilcentralfrågan.

Den 15 november 1940 utfärdade Länsstyrelsen i Västerbotten en kungörelse om skyldighet för utövare av yrkesmässig länstrafik att tillhöra ett orderkontor från den 1 december 1940. Länsstyrelsen skulle annars återkalla trafiktillståndet.

Lastbilcentraler tillskapades nu på löpande band utan att åkaren som skulle utgöra lastbilcentralen egentligen var mogen för detta. För länsorganisationen blev det nu en hektisk tid. Man måste medverka i att på kort tid sammanföra åkarna i lastbilcentraler och orderkontor för att inte riskera ytterligare inblandning från de statliga myndigheterna.

Kristiden medförde dock helt andra funktioner för lastbilcentralerna än vad som början avsetts. De blev helt enkelt organ för att hjälpa åkeribranschen att överleva krigsåren. Lastbilcentralen blev i mångt och mycket åkarens "fackliga organ", när det gällde att slå vakt om och freda hans näring. Någon transportförsäljning att tala om blev det inte, utan tid och kraft gick istället åt till att fördela de körningar som trafikkommissionen lade ut.

Det blev i mångt och mycket lastbilcentralen som fick ta emot det missnöje som både allmänhet och åkare öste ur sig på grund av de många impopulära regler och förordningar som myndigheterna under denna period utfärdade.

Bjurholms Lastbilcentral bildas

Tvångsanslutningen innebar till att börja med att Bjurholms åkare anslöt sig till Nordmalings Lastbilcentral. Där hade redan 1935 bildats en lokal lasttrafikbilägareförening och där fanns 1940 ett orderkontor.

När andra världskriget så 1945 äntligen var över, började man dock inom Bjurholm att diskutera bildandet av en egen lastbilcentral. Tvångsanslutningen gällde fortfarande, när man den 17 mars 1946 höll konstituerande sammanträde i Bjurholm och bildade Bjurholms Bilfrakt förening, u.p.a. Den 31 mars samma år inregistrerades föreningen i Länsstyrelsens föreningsregister.

Bjurholms Bilfrakts första styrelse bestod av följande medlemmar:

• Manfred Isaksson, ordförande
• Rickard Lindqvist
• Halvar Tavelin
• Edvard Eriksson
• Teofild Ågren

Ordförande i den nya föreningen blev Manfred Isaksson. Han uppehöll denna post i mer än tolv år eller till den 26 november 1958.

Teofild Ågren blev den som i starten fick ta ansvaret som föreståndare, men redan efter någon månad anställdes Otto Bodin som föreståndare.

Följande personer har i tur och ordning verkat som ordförande respektive föreståndare sedan starten och till i dag.

Ordförande:
1946 - 1958 Manfred Isaksson
1958 - 1971 Halvar Tavelin
1971 - 1973 Sven Gunnar Johansson
1973 - 1976 Gunnar Åström
1976 - 1991 Gustav Karlsson
1991 - 1996 Bengt Abrahamsson
1996 - 2000 Jan Isaksson
2000 - 2003 Nils-Erik Bäckström
2003-             Åke Gunnarsson

Föreståndare:
1946 - ngn månad Teofild Ågren
1946 - 1948 Otto Bodin
1948 - 1950 Teofild Ågren
1950 - 1963 Carl Hjalmar Karlsson
1963 - 1965 Georg Nilsson
1965 - 1972 Olov Eriksson
1973 - 1992 Sven Gunnar Johansson
1992 - 1994 Göran Kristoffersson
1994 - 2005 Viola Sjöberg
2005 -             Carola Eriksson

Utvecklingen

1948 upphörde tvånget att tillhöra en lastbilcentral. Många trodde då att det skulle bli dödsstöten för lastbilcentralerna. Man skulle mer eller mindre göra strömhopp ut ur lastbilcentralerna men så blev inte fallet.

Åkarna hade insett att idén med lastbilcentraler var en bra idé. Genom samverkan kunde man uppnå fördelar som inte gick att åstadkomma som enbilsåkare. Det var därför endast ett ringa fåtal individualister i länet som valde att gå ur sin lastbilcentral för att mer kunna operera på egen hand.

Naturligtvis fanns det organisatoriska brister i den tidiga lastbilcentralen. Fortfarande hade många svårighet att helt underordna sig det kollektiva företagets stadgar och regler. Man var ju egenföretagare och man ville inte gärna uppge sin egen identitet. Det var så många upplevde situationen och kanske upplever än idag.

Mycken tid gick därför åt till att jämka stridiga viljor, men successivt har dock lastbilcentralerna fått sin nuvarande utformning - väl fungerande transportföretag med en enad åkarkår bakom sig.

För de 17 medlemmar med tillsammans 18 fordon som 1948 tillhörde Bjurholms Bilfraktförening var situationen likartad den för åkare i andra delar av länet. Transportuppdragen var de traditionella, skog och anläggning. För Bjurholmsåkarna kanske än mer markerat, man levde ju i en utpräglad skogsbygd. Man andades dock optimism trots att det var besvärligt många gånger. Konkurrens och dåliga priser är något som åkare i alla tider har brottats med, det är ingen ny företeelse. Det märks i de protokoll och anteckningar som finns att läsa.

I början av 60-talet startade en våg av stora anläggningsarbeten i länet. Det var kraftverk och husbyggen men framförallt vägbyggen som startades. Även inom Bjurholms kommun pågick större vägarbeten. Detta gjorde att många åkare utökade sin fordonspark i förhoppning om att få del av det utökade transportutbudet. Det blev därför något av en missräkning att det blev andra åtagare som tog hand om merparten av de transporter man hoppats på. Följden blev en överkapacitet av fordon, med sviter som man fick dras med under en lång följd av år. 1971 fanns det i centralen 16 åkare med tillsammans 30 bilar.

Kontoret

Lastbilcentralen startade sin verksamhet i den gamla Shellstationen, men i början av 60-talet hyrde man in sig i en lokal på Ravingatan. Kontoret på Ravingatan var litet och undangömt. Det var svårt att hitta dit och de saknades parkeringsutrymmen för åkaren när han skulle besöka kontoret.

Det var därför naturligt att man så småningom började se sig om efter ett bättre kontorsalternativ. Tillfället yppade sig när ESSO beslutade att sälja sin bensinstation i centrala Bjurholm. Förhandlingar inleddes med ESSO och dessa resulterade så småningom i att Lastbilcentralen inköpte fastigheten av ESSO för 52 000:-. I köpet ingick också att man åtog sig försäljning av bränsle från den pump som fanns på tomten. Denna försäljning fortgår ännu idag men i Statoils namn och sträcker sig även till åkare utanför den egna centralen.

Bensinstationsbyggnaden byggdes om till kontor och har därefter ytterligare reparerats i ett par omgångar. Fastigheten utgör nu en värdefull tillgång för lastbilcentralen med sitt centrala läge och sina goda parkeringsmöjligheter.

Grusförsörjningen

Det har alltid varit ont om bra grus i Bjurholmsområdet. Sand har det däremot aldrig varit brist på. För lastbilcentralerna har det alltid varit viktigt att kunna leverera grus till sina kunder helst från egna grustäkter. Lastbilcentralen i Bjurholm utgör i det fallet inget undantag. Sökandet efter bra grustäkter har därför under åren varit en viktig uppgift för både åkare och personal. Problemet löstes till stor del när man lyckades teckna ett nyttjandekontrakt med Paul Vincent om hans grustäkt i Nyby. Detta kontrakt löpte fram till 1986. Lastbilcentralen har idag också tillgång till en grustäkt i Tallberg och en sandtäkt i Agnäs. Enskilda medlemmar i föreningen har dessutom möjlighet att leverera grus från egna täkter. Centralens grus- och sandberedskap är därför tillfredsställande. För närvarande är också efterfrågan dämpad men man vet att situationen snabbt kan ändras och det gäller då att ha tillräcklig beredskap.

Kunderna

Som tidigare nämnts så ligger Bjurholm i en utpräglad skogsbygd. Det är därför naturligt att man hittar lastbilcentralens största kunder bland dem som efterfrågar skogs- och anläggningstransporter.
Bland skogsbefraktarna hittar vi de stora skogsbolagen, Domänverket, Mo och Domsjö, Graningeverken och Ö-viks Skogsägareförening, men också mindre, men inte för den skull inte mindre betydelsefulla, lokala företag som Balsjö Såg, Bjurholms Trä och Agnäs Impregneringsverk.

För att anläggningsfordonen är Vägförvaltningen och Bjurholms kommun de största beställarna. I det långvariga affärsförhållande som råder mellan centralen, dess åkare och kunderna har växt fram en ömsesidig vänskap och respekt och kontakterna är öppna och fina.
Till de fina kontakterna med kommunen kanske bidrar att kommunalrådet Gunnar Åström är åkare och gammal medlem i centralen.

Framtiden

Hårt och idogt arbete när det har funnits arbetstillfällen, återhållsamhet när körningarna har varit sämre och räkningarna ändå måste betalas, har svetsat samman Bjurholms Lastbilcentrals åkare i ett transportföretag som är berett att möta kundernas förväntningar på rationella transporter.

Kanske har man ännu inte nått upp till de målsättningar som man ställt upp i föreningens stadgar och som fortfarande utgör riktpunkt, men man strävar envist vidare mot målet. Kollektivet har trots allt fungerat i hel 40 år och medlemmarna har sida vid sida arbetat för bättre förhållanden både för sig själva och för det gemensamt ägda företaget.

1986 tar också företaget in i dataåldern genom att man skaffat egen dator till kontoret. Man har därmed gjort sig beredd till ytterligare bättre service till både kunder och medlemmar.

Samhället är stadd i ständig förändring och idag ser man mer och mer hur transportuppdragen hänför sig till större geografisk yta än vad centralen från början omfattade. Gränserna mellan centralerna är sedan länge borta. Ett ökat samarbete mellan centralerna kommer i framtiden att bli allt vanligare och också nödvändigt. På sås sätt kan ett bättre utnyttjande av befintliga resurser uppnås. Förhoppningsvis också en förbättrad lönsamhet för den enskilde medlemmen. Ökat samarbete skapar också möjlighet att på lång sikt bevara och utveckla de enskilda lastbilcentralerna i länet av vilka Bjurholms Lastbilcentral är den yngsta.

Medlemstack

Många ev de medlemmar som verkat under dessa fyrtio år är idag av olika anledningar borta. Några har avlidit, andra har av åldersskäl eller sjukdom tvingats dra sig tillbaka. Andra har dock tagit vid, i många fall söner, och fortsatt det arbete som man så hängivet ägnat sina krafter.

Till dem som inte kan vara med och fira detta fyrtioårsjubileum sänder vi dock en varm tacksamhetens tanke. Vi minns deras insatser för länets åkerinäring och för den egna föreningen.

För de medlemmar som är verksamma gäller det att fortsätta arbetet med att förvalta det kapital av olika slag som hittills byggts upp i föreningen.

Till alla medlemmar ett varmt tack och en önskan om fortsatt framgång.

Jubileumsårets företagsledning

Styrelse:	Ordinarie ledamöter Gustav Karlsson Edmund Isaksson Kjell-Ove Hedman Tord Jonsson Ingemar Nygren	Suppleanter Birger Wennberg Lennart Forsvik Bengt Abrahamsson Bertil Vallrud Karl-Gustav Johansson
Föreståndare: Kontorister:	Sven-Gunnar Johansson Viola Sjöberg	Louise Lindberg

 

Medlemsförteckning jubileumsåret, 15 st.

• Bert Landström, Vännäs
• Birger Wennbergs Åkeri HB, Bjurholm
• Bröderna Isakssons Åkeri AB, Bjurholm
• Lennart Forsviks Åkeri HB, Nordmaling
• Tord Jonsson, Bjurholm
• Karl-Gustav Johansson, Norrfors
• Martin Karlssons Åkeri HB, Agnäs
• Gustav Karlsson, Agnäs
• Sigvard Nygrens Åkeri AB, Bjurholm
• Magnus Sandberg, Bjurholm
• Bengt Abrahamsson, Norrfors
• Åkeri AB O.E. Hedman & Söner, Bjurholm
• Bertil Vallrud, Norrfors
• Gunnar Åström, Agnäs
• Örträsk Åkeri AB, Örträsk Fyrtioårsjubileet kommer att högtidlighållas genom en gemensam jubileumsfest den 7 juni på Folkets Hus i Bjurholm.

Minnesskriften nedtecknad av Lennart Lindström, Umeå, ombudsman för Västerbottens Åkeriförening.